Slutreflektioner

Nu är det bara idag och morgondagen kvar av denna VFUperiod. Två dagar på kontoret varvat med arbetsplatsträff och andra möten, dagordningen ser ut som följande

Måndag

• Slutreflekterande blogginlägg
• Lunch ute med Järngänget - Bill, Bull och teknikern (dock inte Spindeln).
• Planeringsmöte med två pedagoger från Stadsmuseet.

Tisdag

•  Arbetsplatsträff
• Slutföra min egna digitala berättelse
• Handledarsamtal och loggskrivning
• Om tid över börja planera min examination

Denna period har varit bra pedagogiskt strukturerad från start till stop. Med en lämplig inledning i lugn och ro där vi först fick en dag tillsammans på kontoret, med snack och häng. Därefter accelererade tempohöjningen med workshops och projektdeltagande varvat med möten, fler workshops, flash mob och vuxenutbildning. Inte nog med det lyckades tajmingen av min vistelse även stämma helt överens med deras mest hektiska period under året. Jag har kunna bidra med två händer och det känns som att det har uppskattat min närvaro och förhoppningsvis har även järngänget fått ut något av mitt deltagande mot allt som de har gett mig. Kunde heller inte blivit bättre avslut med två heldagar av tid för reflektioner och eftertanke, helt lysande.

I fredags hade vi vuxenutbildning och det var svårare och mer tålamodskrävande än jag hade föreställt mig. Där fick jag känna mina begränsningar och insikter gjorde sig tydliga för min om vad jag behöver bli bättre på. Det var en del kontraster mellan att sätta en dator i knät på en medelålders kvinna än knät på ett barn. Det magiska som händer med barnen är tystnad, koncentration och flitigt utforskande medan en del av kvinnorna från i fredags snarare greps av panik och vågade knappt röra musen.

Här nedan följer en lista över mina insikter och jämförelser mellan arbetet med vuxna och barn. Notera att dessa jämförelser är generaliserade specifikt efter MINA erfarenheter från denna VFUperiod. Det behöver absolut inte betyda att det är så annars också. Men så här upplever jag det utifrån det jag har varit med om de närmsta veckorna.

• Jag måste bli tydligare med att säga ifrån och ge rakare svar som - Jag har sett att du vill ha hjälp men just nu är jag upptagen med att hjälpa någon annan!
• Med barn kommer bekräftelserna många gånger på direkten utan censurering medan vuxna kanske inte ger tillbaka alls. 
• Hur tålamodskrävande någon är, är det bara att fortsätta le, andas och ta det lugnt. Allt löser sig.
• Vuxna har mindre tålamod vad gäller genomgångar och hyfs vad gäller ”handuppräckning” eller köande för att få hjälp.
• Prestationsångesten har knappt existerat bland barnen medan den har varit påtaglig bland de vuxna. Många hade svårt med att tillåta sig vara nybörjare.

Andra reflektioner som jag har angående min praktik i övrigt är hur tacksam jag är att ha tre handledare. På pappret en men i praktiken tre. Jag har haft förmånen att få jobba på tumanhand med Både Bill, Bull och Spindeln. De alla har sina egna sätt att utföra ett och samma moment på vilket har bidragit med att jag har fått tagit del av en förmånlig bredd där jag kan plocka godisbitarna.

Sen vad gäller undervisningssituationerna har jag kanske inte tagit för mig så mycket av genomgångarna som jag borde ha gjort. Jag har inte känt någon stressande påtryckning från varken Bill eller Bull så det har varit skönt. Där är det mer krav som jag själv har lagt på mig. Vi hade planerat in tre genomgångar som jag skulle ta men av olika anledningar blev det inget av det. Jag känner att de litar på mig att jag skulle fixa det och kanske till och med göra det hyfsat bra. Dels har det hänt så mycket under praktiken att det inte riktigt funnits så många tillfället och eftersom allt även har varit nytt för mig så ville jag gärna se lite först och få lite koll på läget.

De har varit en ovanligt rörig situation i mitt privatliv under våren också som gjort att jag inte riktigt har kunnat koncentrera mig och presterat lika bra som jag har önskat. Bill och Bull är underrättade och de har varit tacksamt förstående. När vi är en så liten grupp har vi kommit varandra rätt nära och det märks snabbt om någon inte fungerar. Det har känts bra att vi har kunnat prata om tunga saker också. Jag tycker väldigt mycket om dem alla och ser fram emot att få komma tillbaka till dem. De har så fina egenskaper som jag värdesätter och inspireras av. Jag har känt mig väldigt avslappnad och till ro. Dessutom har jag fått äran att jobba med dem till sommaren också så det ser jag fram emot.

Förövrigt kommer jag utnyttja denna sommar precis som förra att inta någon slags djup tanketid där jag återigen på allvar tänker genom vad jag vill med mitt yrkesliv. Det är en del nya spår och tankar som har börjat trycka på mitt hjärta de senaste månaderna så allt känns inte lika spikrakt längre. Min praktikplats kunde inte varit mer inspirerande och lämpligare i tid. Jag har anmält mig till en kurs i migration och emigranters rättigheter som jag tänkte ta på sidan av konstfack till hösten. Får se om det kan vara något som gör mig klokare i min förvirring.

Nu ska jag baka de bästa chokladbollar jag förmår till mitt underbara järngäng!