fredag 22 oktober 2010

Sista dagen på VFUn

Ok! Nu sitter jag här hemma och två veckor av praktik har svept förbi! Full action av heta fighter och varma samtal. Idag var det bara jag och Eva, värdens bästa fredag! Snällare och mysigare klasser får man leta efter! Jag är golvad! Det är just sådana här klasser man behöver för att få orken till de som kräver lite mer. OK! Även om det var rätt pratigt och lite stimmigt i klassrummet så den generella attityden eleverna emellan var varm och hjälpsam.

Jag var lite orolig över hur jag skulle hantera om det kom upp någon fråga efter mitt namn på facebook eller mobilnummer eftersom några elever har visat en vis förtjusning över min närvaro.. och idag fick jag även höra de värmande orden som en lärarstudent smälter av! ..Inte hade jag väntat mig ett sådant samtal med klassens busar! Wille och Halle, Ni har charmat mig totalt! (Bäst för dem att de aldrig kommer över den här Bloggen=)!

Både igår och idag har jag åter igen sett prov på skolans konflikthantering och lika glad och imponerad blev jag dessa gånger! Jag fick även visa prov på det hela själv också genom att dra isär två sparkandes killar och en stackars sjua som blev upptryckt mot ett skåp. ..Pust! Det är inte lätt när man saknar en manlig basröst! ..men min närvaro lyckades få bråken att avta i alla fall för stunden, ögontjänare som de flesta är.

Nej nu Hinner jag inte skriva mer! En hungrig helkväll tillsammans med god kamratskap väntar! Stackars! Jag kommer ju bara prata om min praktik hela kvällen ..*helt lyrisk*

Önskar er en skön helg!

onsdag 20 oktober 2010

Åh vilka ungdomar!

En förväntan jag hade på min VFU var att efter den här tiden skulle jag verkligen känna om jag har gjort rätt val. Min förväntan är uppfylld! Det finns ingen tvekan, Ungdomarna har tagit mitt hjärta med storm och jag mår så bra att få jobba med dem så JA, jag har absolut gjort rätt val! Även om jag har varit engagerat i olika ungdomsprojekt tidigare är det ändå en annan sak att hänga med dem på skolan.´

Vi lämnar lektionssalen och hinner knappt utanför dörren så hör jag högt och tydligt från andra änden av korridoren en röst som ropar: - Åh där kommer Cecilia!! Tror ni inte man blir varm i hjärtat när man hör eleverna ropa så efter en. Och när dom ropar ens namn i lektionssalen för att dom vill att man ska komma, i maten, trapphusen och korridorerna. Tänk när man dessutom hinner få lära känna dem, vara en del i deras liv och utbildning. Stötta, se och peppa! Det här kommer bli toppen!

I måndags hade vi även vårt uppdrag som vi skulle framföra. Photoshopgenomgång för två nioklasser med ca trettio elever i varje klass. Kaos! Första lektionen var verkligen kaotisk! Men hade vi inte gjort våra misstag där så hade vi heller inte kunna lyckats så bra i nästa! Det var väldigt lärorikt! Jag blev helt chockad över hur bra alla lyssnade och följde med, ställde frågor och var intresserade. Sen var det tur att vi var tre stycken som sedan gick runt och hjälpte dem. Hur hade man fixa 30 stycken elever helt själv i ett så komplicerat program som photoshop?

Igår fick vi även träffa Jacks bråkklass! En 9:a med fotbollsprofil, 7 stilmedvetna killar med hårda skal och sårbar insida. Förra veckan mötte vi dem i korridoren Lovisa och jag. Som stöddiga, osäkra tuppar kom dom fram och frågade lite ruffigt vilka vi var. Jag försökte svara lite med glimten i ögat, några highfive och sen drog dom vidare. Den klassen var 28 stycken från början. Nätmobbning, taskig attityd och allmänt stök, idag är dom som sagt 7 stycken och fortfarande väldigt stökiga.

Det har varit intressant att få se skolans ingripande vid konflikter också. Vi satt i maten idag och borden framför oss var fyllda med grabbar från olika klasser. Jag kände igen några av dem från lektionerna med Jack. En mattant tillsammans med fotbollsläraren ber om deras uppmärksamhet. Några av grabbarna hade bettet sig stökigt i kön och blev därför nu tillsagda. Häromdan hade även Jacks bråkiga nia hamnat i konflikt med några stackars femmor. När detta nådde Jack letade han omedelbart rätt på sin klass och tog ett snack med dem.

Lärarna på den här skolan har även enats om en genensam policy som innebär att ser man en konflikt eller något som inte är ok även om man inte alls har eleverna själv så ska man ingripa! Ingen ska gå tyst förbi! Man behöver inte ta diskussionen men man ska i alla fall säga ifrån, att det där är inte ok! Som en enad front.

Jag har börjat komma igång med min fältstudie nu också. Fotade en del idag och gjorde lite små intervjuer. Vissa saker känns lite typiskt som att det har tagit så många dagar för mig att komma igång och nu har vi bara en dag kvar tillsammans med vår handledare. Allt var så nytt i början att jag viste varken in eller ut. Först nu under helgen när jag fick lite distans och tid att tänka kom mina reflektioner igång. Men men=) det är bara och ta till vara på den tid som är kvar! ..så dags att studera lite=)..

Tack för idag Bloggen!

tisdag 19 oktober 2010

Uppdaterat Layouten lite..

Kände att jag behövde göra sidan mer lättläst så uppdaterat layouten lite.

lördag 16 oktober 2010

Första VFU-veckan avklarad.. Suddattackerad och utfrågad!

Om jag ändå bara vore en seriefigur som man kunde rita en lucka i pannan på, öppna och släppa ut alla dessa tankar som trycker sönder mitt huvud från insidan. Sprängande huvudvärk! Intryck och funderingar, scenarier från olika möten som spelas upp som film inuti mitt huvud. Vad hände? Vad hade jag kunnat säga annorlunda? Hur ska jag gå till väga nästa gång? Vad är det för behov som denna elev egentligen vill ha mättat? Alla dessa unga vuxna som bara överröste mig med sina funderingar och frågor kring sex och bröst. Hjälp vad ska jag svara? Klart att dom är nyfikna, klart att dom har funderingar!

Jag tittar tillbaka i min anteckningsbok..5 minuter in i första lektionen i måndags, jag citerar: “Vad tusan har jag gett mig in i?… Känner mig HELT lost.. Panik.. Ta mig här ifrån!“ Idag, fredag.. eftermiddag, citerar igen: “Det här är underbart! Helt psykiskt utmattat men ändå sitter jag här och bara längtar till jag ska få hänga med dessa alla sköna ungdomar igen!

Jag och min klasskamrat Lovisa följer tillsammans våran handledare låt oss kalla honom för Jack. Jag var osäker först hur det skulle vara att vara två tillsammans men jag kan bara säga hur glad jag är att jag inte är själv. Skolan är så stor och eleverna så många. Vi har träffat närmare 100 nya elever varje dag, vissa dagar till och med fler. Det är skönt att ha henne där att bolla alla funderingar med och vad som händer och pågår i och runt om kring oss. Jag gillar våran handledare. Han har en skön stil och får eleverna att lyssna. Sen finns det vissa bråkstakar självklart som tar mycket energi men i slutändan står dom där tysta vid sin uppstädade bänk.

Det har varit svårt att låta bli att gå runt och prata med eleverna och kika lite lätt på deras arbeten. En del mer öppna, andra mer blyga. Strax innan lunch idag hade vi en åttaklass. Vi satt fyra stycken runt ett bord. Två av dessa frågvisa och ivriga killar mitt emot mig och bredvid mig till höger satt denna söta sköra unga kvinnan som knappt sa ett ord. En av killarna mitt emot mig slängde ur sig en klumpig kommentar om denna unga kvinna bredvid mig. Jag tog genast hennes parti och lyckades leverera en lagom hård kommentar tillbaka, som inte fick såra honom men ändå sätta honom på plats och försvara henne så att inte hon skulle behöva känna sig kränkt av det han hade sagt. Jag vände mig sedan till henne, tyst så bara hon skulle höra och talade om för henne hur otroligt vacker hon är. Det blänkte till i hennes ögon och jag kände hur hon sög åt sig. Vi log mot varandra och ett blygt tack gick att uttyda från hennes läppar.

Det är bra att man får komma ut på praktik så här tidigt i utbildningen. Det är en sak att sitta här hemma och tänka hur det är där ute, hur bra man vill vara som den “perfekta och inspirerande” pedagogen. Men det är en annan sak att verkligen vara där ute själv. (Även om vi bara ska auskultera under denna VFU) Det har varit ett antal situationer nu som jag kastats in i. Klart att jag fattar att dom skulle ha frågor men alla dessa dilemman och utfrågningar om intima sexfrågor, få sudd slängda på rumpan och elever som på olika sätt försöker nå ens uppmärksamhet. Från barn i 7:an till unga vuxna i 9:an. Den enorma skillnaden hade jag inte väntat mig!

Sista klassen idag var en supermysig 9:a, vi surrade om gymnasieval, framtidsdrömmar och sköna helgplaner. På vägen hem sen mötte vi en av eleverna från klassen som också var på väg hem. Hon gjorde mig följe sen en sväng på stan när jag skulle fixa ett ärende. Vi pratade massor, vilken hunger på livet hon har denna unga vackra tös som kommer bli en fullvuxen kvinna en dag och jag kommer få följa henne åtminstone lite årskursen ut.

Innan den här VFU hade jag gruvat mig en hel del för elaka och “onda” elever. Men saken är den att jag har insett hur spröda och bräckliga, förvirrade och osäkra ungdomarna verkligen är. Dom prövar sin identitet mot varandra i jakten på att finna sig själva. Det är som stora trattar som sträcker sig ut från deras kroppar som skriker efter uppmärksamhet och bekräftelse. Det är runt 30 elever/klass på EN lärare = ca 1,5 minut/elev av uppmärksamhet, är det lätt att bli sedd då? Mättar man en skrikande tratt på 1,5 minut? Ljudnivån är hög och frågorna är många. Det är roligt! Även om det inte alltid varit lätt att leverera bra svar så känns det bara så viktigt att inte vara för hård mot dom trots att dom ibland utrycker sig lite klumpigt bara för att dom inte vet bättre. Efter suddattackerna så vände jag mig så snabbt om och la näven i bordet, inte för hårt men markerande. Grabbarna bakom mig blev så överraskade och sjönk blixtsnabbt ihop till små möss på sina stolar. Sen var det inge mer med de. Men jag kände sen att dom blev lite tysta och tillbakadragna så jag var tvungen att gå förbi igen och skoja lite med dom och genast infann sig en bra stämning mellan oss igen.


Jag har varit så sjukt trött varje dag när jag kommit hem. Idag kände jag bara att jag var tvungen och skriva av mig lite.. Trodde aldrig att man kunde bli så här trött av att praktisera. Ser verkligen fram emot att få höra hur alla ni andra av mina klasskamrater har haft det!


Helt underbart mottagande bland kollegorna på skolan också! Måste bara nämna det! Supertrevliga allihopa!

måndag 20 september 2010

Blogglistan fixad!

Nu ni klassen=)..Nu har jag nog fått med er alla på Blogglistan.

Idag måndag.! Försov mig och lämnade lägenheten halvt springandes mot pendeln med frukosten under armen. Stress stress, men jag hann fram i tid=) Kommer till skolan och möter upp med några från klassen. Väl i korridoren utanför lektionssalen visar det sig att vår lärare är sjuk så inget att göra mer än att bara åka tillbaka hem. Längs med hela promenaden sen till tunnelbanan träffade vi på små öar från klassen och spred budskapet om den inställda dagen. Tillslut var nästan hela klassen samlade. Det var så roligt att se, många av oss var rätt snopna och småsugen på lite kunskapsbespisning. Men hade det här hänt under gymnasietiden eller ännu hellre under högstadiet för min del hade jag hoppat högt av glädje men nu.. Jag vill ju hänga med klassen och lära mig massa saker!.. Men jag får njuta här hemma istället av en ledig dag! ..Inte dumt de heller. Det kommer nog fler tillfällen för häng och kunskapsbyte=)

..Får säga till dig Karin, hoppas du kryar på dig=)!..Aldrig kul att vara sjuk!

Ses imorn hörrni´! ..om ingen föreläsning imorgon heller så lär det väl bli på kvällen där, “samkväm” med tvåorna. Tema: gul klädsel ..får se vart det slutar..=)

Kram så länge!

P.s. Får försöka få in en check av mailen i fortsättningen på morgonen..hur jag nu ska lyckas med de..? D.s.

söndag 19 september 2010

Fråga 2

Moment - Semiotik/Bildanalys

En av semiotikens fäder talade vid sekelskiftet 1800-1900 om att "tecknens liv i
samhället" i framtiden skulle bli annorlunda. Vad och hur tänker du när du hör detta uttalande?

Min första reflektion är att det låter rimligt med tanke på hur samhället ständigt rör på sig. Saker och ting förändras både till det bättre och ibland tyvärr till det sämre, oavsätt vilket så är min och garanterat fleras upplevelser att tillvaron befinner sig i konstant rullning. En jord fylld med miljarders av tänkande varelser så medför det logiskt sätt förändringar. Jakten på lösningar för ett bekvämare liv finns överallt. Bilen, kylskåpet, diskmaskinen, hissen, fabrikatsmaten och tv-soffan. Alla kan vi nog hitta tecken runt om kring oss som tyder på att tiden rör sig. Blickar vi dessutom bakåt till allt det vi har lärt oss om medeltiden och stenåldern. Vi kan inte säga säkert att vi vet precis hur det var då men utifrån de tecken och spår som hittats har tolkningar gjorts och kunskaper har länkats sammas och en helhetssyn har bildats.


När det gäller tecken utifrån en semiotisk synvinkel och dessutom utifrån Charles S. Peirce tankar kring tecken. Delar han in dem i tre “grupper” ikon, symbol och index. För att ni alla ska hänga med så redar jag lite snabbt ut begreppen så som jag har tolkat dem ifall att det förekommer senare i min text.

Ikon - Något som liknar. Det kan vara en bild där motivet liknar ett träd och då tänker vi att det är ett tecken för träd.

Symbol - Överenskommelser. Symboler för varning, stop, logotyper för företag där man har “kommit överrens om” vad tecknet ska stå för. Tecken för något.

Index - Spår av något. När jag sätter mig på stolen i en väntsal känner jag att den är varm. Värmen är ett spår, ett tecken på att någon har precis suttit här. Den erfarenheten jag bär med mig från tidigare gör att jag tolkar detta som ett tecken på något.

Regnbågen som ett fysiskt fenomen uppstår väldigt enkelt förklarat när solljuset träffar regndropparna och hur det bryts i droppen påverkar resultatet. Sen har även regnbågen en starkt symbolisk betydelse för många olika religioner och mytologier. I nordisk mytologi vaktas den av guden Heimdall där regnbågen är bron som förenar Asgård med Midgård. I grekisk mytologi står den för stigen mellan himmelen och jorden och i den bibliska versionen står det för ett tecken för guds förbund med människan. Numera är regnbågen särskilt i Sverige snarare en symbol förknippad med HBT-rörelsen. För dem står regnbågen för stolthet och mångfald hos de homosexuella, bisexuella och transpersonerna.

Jag har bara snabbt och förenklat beskrivigt symbolens olika betydelser. Överenskommelsen om vad symbolen står för har förändrats. Tar man en symbol och använder den tillräckligt ofta tillsammans med det man vill att den ska förknippas med kommer det tillslut bli så. Nu i valtider är det lätt att dra paralleller till politiska symboler. För oss är det självklart vilken symbol som står för respektive parti. Rosen för sossarna och M:et för Moderaterna. För att bara snabbt återgå till regnbågen igen kan man säga att som fysiskt fenomen är den ett indextecken, ett spår av regn och som symboliskt tecken har den olika betydelser utifrån vem betraktaren är.

Det är väldigt lätt för mig att just använda mig av symboler som tydliga exempel på förändringar för teckens betydelser. Säkert hade den av semiotikens fäder även egna erfarenheter av allt detta med teckens förändrade betydelser när han uttalade sig om att tecknens liv i samhället kommer att förändras i framtiden.

Hakkorset (som jag länge trodde hette hatkorset) är ett annat konkret exempel på en symbol som först har haft en betydelse genom överenskommelser men genom nazisternas användande av symbolen har överenskommelsen blivit ena annan.

Jag har en gul jacka med svarta sträck på armarna. Den är hur varm och skön som helst. Jag har fått den av min mamma. Det är hennes gamla skidjacka som hon bar för att hålla sig varm på tävlingarna. Den är i hennes gamla kubbs färger, NorrfjärdenIF en klubb utanför Piteå. Till dressen hörde även en gulsvart bredrandig mössa som också den är riktigt snygg, skön och varm. När jag en sommar som 15åring bar mössan på ett scoutläger i södra Sverige trodde varenda kille som kom fram till mig att jag var värsta AIKfanset och dom ville bara snacka hockey och fotboll. Var det dessutom någon Djurgårdare där kom dom fram och skulle börja “bus”bråka. Jag viste ingenting om AIK. För mig hade mössan en helt annan betydelse.

Jackan bar jag dessutom en gång här i Stockholm men nu när jag även är medveten om den andra överenskommelsen för dessa färger väljer jag att inte bära den fast jag verkligen skulle vilja för att den är varm och skön men färgernas betydelse för många av betraktarna gör att jag kommer bli förknippad med något som jag inte ens har någon åsikt om. Då väljer jag hällre att låta bli.

Ni kanske har en annan upplevelse eller erfarenhet av allt det jag har sagt nu. Jag säger inte att det jag säger är definitivt. Men det är lättare att skriva en text med konstateranden även om jag försöker vara tydlig med att det alltid finns två sidor av myntet och att inget av det jag säger innebär att jag själv tycker det är absolut bara för att det är formulerat så. Det är en utmaning att försöka formulera något tydligt så att mina tankar kommer fram utan att missa målet men ändå så pass öppna att man förstår att det finns fler sätt att se samma sak på.

lördag 18 september 2010

Fråga 1

Moment - Färg, perception, kognition
Hur tänker du dig att frågor som rör perception – och färg – skulle kunna integreras på ett naturligt sätt i bildundervisningen som helhet – och inte endast begränsas till enstaka färg- och formövningar eller analysuppgifter?


Hur jag än försöker får jag inte till det! Kanske för en knapp sekund men sen är den tillbaka igen, kuben! Jag stirrar på de dragna sträcken och försöker intensivt se det som bara en platt yta med enkla raka linjer utan rum. Men kuben reser sig ständigt upp, jag blir inte av med den fastän jag vet att om jag går fram och stryker min hand längst med bilden finns det ingen kub där som sticker fram. Det är platt, platt som en pannkaka men ändå kan mina ögon som är så fantastiska och avancerat skapade att jag tar in rummet i bilden. Tänk, så fort jag bara öppnar mina ögon och du öppnar dina så ser vi ett rum, ett landskap, vi ser djup, perspektiv och skuggor. Det här är ord som vi har kommit överrens om tillsammans för att vi ska kunna beskriva det vi ser för varandra. För att vi ska kunna kommunicera och förstå varandra. För att vi ska kunna dela det vi ser tillsammans du och jag. Likaså med färg. Jag blev så till mig efter föreläsningarna tillsammans med.

Tänk att ha verktygen om hur vårt seende fungerar och ta in der i bildsalen och göra eleverna medvetna om det. Jobba med det, föra en dialog kring det. Vad är det vi ser och hur ser vi det? Varför ser vi det som vi gör? Det är inte mycket som krävs bara några samtal och exempel men att göra det ofta och tydligt. Så fort vi ska måla hanterar vi färg, tusch lika så. Ska vi avbilda eller gestalta, överdriva eller förenkla. Vad vi än ska göra har vi våra ögon med oss och vi läser av och tolkar omgivningen för att översätta det in i vårt verk oavsett teknik vi väljer och om resultatet blir abstrakta eller konkreta bilder/skulpturer.

Att vara medveten om något medför även möjligheten att utnyttja det. Har vi kunskapen om hur till exempel skuggor faller kan vi genom hur och var vi väljer att placera skuggorna och i vilken färg kan vi påverka upplevelsen av ljuset i bilden. Vart det kommer ifrån, även förvränga och göra det omöjliga som geometriska former i 3D som går in i varandra på ett sätt som aldrig skulle gå att bygga. Jag mins bilderna i matteboken från högstadiet. Hur länge jag än satt och glodde på dem kunde jag aldrig förstå hur det var möjligt. Ni har säkert också sett dem, mins tyvärr inte konstnärens namn. Hur som helst, vilken uppgift vi än tar oss an i bildsalen är det viktigt att lämna utrymme för dialogen.. Samtalet. Det finns så mycket intressanta saker att prata om och lyfta fram kring bilder och seende att det vore en förlust om jag inte skulle lyckas integrerar det naturligt i undervisningen.Ulf Klarén att jag nästan exploderade. Tänk så många tusentals färger, alla världens färger som våra ögon kan ta in. Jag bara ryser över hur extremt genomtänkt varenda en av världens alla skapelser är inklusive dig och mig.

torsdag 16 september 2010

Kommentar till föregående inlägg

Känner att jag måste skriva av mig lite innan jag sätter tänderna i frågeställningen som vi har fått angående avsnittet Visuell Perception och kognition och Färg-systematik och färgforskning. Vill bara kommentera mitt egna förra inlägg Är det var det verkar vara? Jag kan ju lugnt säga att dokumentet Vara verkan eller verka vara gick från en platt bunt papper till något 3Dimentionellt och greppbart i takt med att föreläsningarna tog fart.

Det är väl så det funkar och det är väl därför det är skönt att ha läst igenom lite innan föreläsningen även om man sitter där hemma och kliar sig i jakten på att förstå kunskapen. Alla dessa ord som jag hade strukit under hemma blev bilder och tal och bara känslan av att det inte var första gången jag hade hört/läst dem gjorde att jag kände att jag kunde ta in föreläsningen.

..Får se om jag kan fortsätta ligga i fas med mina förberedelser… Hoppas..

Sen har jag även förstått att det går inte att förenkla en text hur som helst även om jag hade önskat det. Om risken är att målet missas så står jag hellre ut med en “tyngre” text bara det blir rätt i slutändan=)..

måndag 6 september 2010

Är det vad det verkar vara?

Hur vet vi att det vi ser faktiskt är det vi ser och inte bara vad det verkar vara? Jag har suttit ner nu och försökt förbereda mig inför morgondagens föreläsning med kapitelläsning ur Möten med bilder och dokumentet Vara verkan eller verka vara. Nu sitter jag här och försöker beskriva mina upplevelser och tankar men hamnar bara i ett enda suddande fram och tillbaka av meningar och ord som inte faller på plats. Jag prövar att citera istället kanske jag kommer längre…

Vår intuitiva upplevelse av omvärlden ger inom oss upphov till mentala mönster av färger, ljud, dofter,smaker, taktila och rumsliga föreställningar. Detta är den form vår inre verklighet har. De inre mentala mönstren är oskiljaktigt sammanvävda med känslor och meningar om världen. Därför kan världens estetiska yta synas fylld med liv.
Vara verkan eller verka vara (sida 5, 2:a stycket)

Här har något som känns så enkelt att förklara i “vanliga” ord, plötsligt blivigt en vacker och komplicerad formulering som jag var tvungen att läsa om några gånger innan jag helt förstod det enkla budskapet. Att beroende av det vi bär med oss inombords av erfarenheter och upplevelser av färg, form, ljud och smaker e.ct. styr hur vi ser och uppfattar vår värld. Här är ett till sådant citat…

Det är i verkans form världen lever upp inom oss; som färg-, form-, ljud-, känsel-, luktgestalter. Ytterst har vi ingen annan tillgång till världen. Lika lite som de objekt vi betraktar bär sin form, lika lite bär de sina uttryck; mentalt är de den form vi uppfattar och de sinnliga erfarenheter vi upplever.
Vara verkan eller verka vara (sida 4, 7:de stycket)

Kanske är jag ovan facklitteraturspråket men det känns som mycket av det jag har läst hittills självklart är intressant men också konstateranden av sådant som man egentligen redan vet. Det enkla som det är bryts ner i små beståndsdelar för att sedan byggas ihop igen med kartläggningar och invecklade utredningar och förklaringar till, om, hur och varför. Det är bara intressant hur man kan krångla till sådant som skulle kunna vara så enkelt. Och genom att krångla till det så blir det genast väldigt komplicerat och jag måste tänka och försöka kartlägga i mitt huvud hur saker och ting hänger ihop.

Troligen behöver jag inte sjunka in så djupt i massa funderingar utan bara konstatera att det är som det är och ibland verkar det vara men inte är.

söndag 5 september 2010

Planen nu i dess form 2010

Tänkte att jag skulle skriva ner mina tankar, ambitioner och drömmar för min plan, min utbildning och yrkesval för att sedan om fyra, fem år eller när helst jag önskar, kunna blicka tillbaka och se skillnaden vad jag står då. Om något har förändrats.

Jag vill starta en egen skola. En egen grundskola med fokus på människosyn och aktivt lärande. Jag har en blå liten bok som jag har fått av min älskade mor med blanka sidor. Den har blivit min bok där jag samlar alla mina idéer kring hur jag vill forma min skola och hur jag vill vara som pedagog och lärare. Jag börjar nu i den änden att först ta mig in i skolan via klassrummet. Att själv se och vara med att skapa. Längs med vägen jag vandrar samla på mig erfarenheter och möten som kommer vara med och forma min skola.

Just med bildämnet känns det som att det finns ett magiskt utrymme för så mycket mer än bara att lära ut perspektiv eller tekniker i målning. Det är inga problem att bara nöja sig med det också. Men jag vill ha mer! Ja vill ge mer! När jag “stänger in mig” med min klass i bildsalen. Bara bänkar, stolar, konstmaterial m.m. ni alla har säkert en bild av en bildsal. Där kan jag komma åt eleverna på ett djupare plan än vad jag känner att jag skulle kunna göra i en stor kall gymnastiksal eller bullrig slöjdsal. Det där bruset finns inte där, det är jag och eleverna, en frizon. Vi kan sitta ner tillsammans med en varsin penna i handen, en bit papper och bara sitta och surra om livet och få dem att må bra, växa och känna sig sedda medan vi bara ritar av oss och låter händerna jobba.

En dag händer det att kaoset infinner sig i en grupp. Det sprakar av aggressioner och en spänd tryckande stämning ligger som ett svart askmoln över klassen. Tänk då att man kanske tillåter sig att för en dag “misslyckas” med genomgången i t.ex. akryl och istället bara sätter sig i en skön klunga och tar hand om de interna konflikter som ligger och bubblar under ytan. Jag vill ge dem mer än bara konstens grundstenar jag vill ge dem självförtroende, få dem att drömma och se på sig själva som egna unika individer och att det ska trivas i skolan. Verkligen få må bra varje dag. Ingen ska fara illa. Jag tror att om man skapar ett utrymme för välmående och bara tar tid för alla deras funderingar och frågor så blir det en bättre stämning och jag vill våga hoppas och tro att det i sin tur leder till att eleverna får ett finare sätt mot varandra och sig själva.

Mitt första inlägg

Nu har jag gått och dragit på det här första startskottet flera dagar, Det första inlägget. Torsdag: Bra! Nu går jag raka vägen hem, sätter mig vid datan och styr upp det hela. Det piper till i telefonen och en flyktväg dyker upp. Fredag: Ok nu då! Den här gången kom jag längre. Jag satte mig verkligen vid datan, starta upp sidan och nej vad händer? Jag sitter vid “rutan” Inlägg och får inte fram ett vettigt ord. Det piper till igen och en ny flyktväg dyker upp. Jag kommer hem igen några timmar senare och inte heller då skriver jag mitt inlägg. Lördag passerar och jag skjuter uppgiften ifrån mig, tar några varv i lägenheten försöker spela gitarr med det lilla jag har hunnit lära mig… dricker lite kaffe.. samlar mod och så tillslut. Nu sitter jag här!

Första veckan i plugget har passerat. Jag sitter här och TILL OCH MED längtar till måndag när jag ska få träffa klassen igen och bara få lära mig massa nya intressanta saker. Syftet med den här sidan är alltså att den ska hänga med mig under min studietid. Här ska det reflekteras, vrida och vändas, ifrågasättas och peppas. En helt underbar tanke hur vi ska kunna lära med och av varandra. Är det något som jag inte förstår kan jag antingen skriva det och hoppas att någon hjälper mig eller själv aktivt läsa mig till en lösning via mina fantastiska klasskamraters bloggar, få tips och idéer om hur de har tolkat det hela. Ett kollektivt lärande helt enkelt.

Det senaste tiden har jag funderat mycket på vad jag vill med mitt liv, vad det ska bli av det, vad jag vill ha i det och hur jag ska få in allt som jag vill uträtta osv. Många olika idéer har passerat. Men när jag genom kloka samtal med min älskade karl [kar], mor och far kom fram till planen känns det som att allt bara faller på plats och pusselbitarna börjar få form. Det känns så skönt att äntligen ha ett mål igen. Att äntligen kunna samla ihop all energi åt ett och samma håll. Nu vet jag vart jag ska och ni är varmt välkomna att följa med på vägen mot mitt mål.