Så har även det absolut sista timmarna passerat..

Ingen digital berättelse hann det bli men däremot en lyxig lunch i trevligt sällskap, en titt in på Slussenutställningen och ett kärleksfullt utvärderingssamtal med Bill och Bull. Dessutom fick jag även ta del av spännande planer inför hösten. Kunde inte sitta still i min stol när jag hörde om allt. Nästa tisdag inleds ett nytt socialengagerat projekt som jag tänkte få hänga på bara av rent intresse. Vi har slutat plugget då så jag har ju sommarlov=)! Vad passar inte bättre än att få investera i mig själv med deltagande i något som kommer få mig att växa ytterligare som människa?!

(Kul att jag läser till bildpedagog men har inte en enda bild på min blogg. Kanske borde bli bättre på det?!)

Imorgon är det vårruset som gäller tillsammans med Bill och de andra brudarna från min VFUplats. Har inte hunnit med att träna som jag önskat men det är ju ändå bara för det sociala som vi springer;)

Önskar er alla den bästa sommaren och det bästa av allt!!

KRAM!

Slutreflektioner

Nu är det bara idag och morgondagen kvar av denna VFUperiod. Två dagar på kontoret varvat med arbetsplatsträff och andra möten, dagordningen ser ut som följande

Måndag

• Slutreflekterande blogginlägg
• Lunch ute med Järngänget - Bill, Bull och teknikern (dock inte Spindeln).
• Planeringsmöte med två pedagoger från Stadsmuseet.

Tisdag

•  Arbetsplatsträff
• Slutföra min egna digitala berättelse
• Handledarsamtal och loggskrivning
• Om tid över börja planera min examination

Denna period har varit bra pedagogiskt strukturerad från start till stop. Med en lämplig inledning i lugn och ro där vi först fick en dag tillsammans på kontoret, med snack och häng. Därefter accelererade tempohöjningen med workshops och projektdeltagande varvat med möten, fler workshops, flash mob och vuxenutbildning. Inte nog med det lyckades tajmingen av min vistelse även stämma helt överens med deras mest hektiska period under året. Jag har kunna bidra med två händer och det känns som att det har uppskattat min närvaro och förhoppningsvis har även järngänget fått ut något av mitt deltagande mot allt som de har gett mig. Kunde heller inte blivit bättre avslut med två heldagar av tid för reflektioner och eftertanke, helt lysande.

I fredags hade vi vuxenutbildning och det var svårare och mer tålamodskrävande än jag hade föreställt mig. Där fick jag känna mina begränsningar och insikter gjorde sig tydliga för min om vad jag behöver bli bättre på. Det var en del kontraster mellan att sätta en dator i knät på en medelålders kvinna än knät på ett barn. Det magiska som händer med barnen är tystnad, koncentration och flitigt utforskande medan en del av kvinnorna från i fredags snarare greps av panik och vågade knappt röra musen.

Här nedan följer en lista över mina insikter och jämförelser mellan arbetet med vuxna och barn. Notera att dessa jämförelser är generaliserade specifikt efter MINA erfarenheter från denna VFUperiod. Det behöver absolut inte betyda att det är så annars också. Men så här upplever jag det utifrån det jag har varit med om de närmsta veckorna.

• Jag måste bli tydligare med att säga ifrån och ge rakare svar som - Jag har sett att du vill ha hjälp men just nu är jag upptagen med att hjälpa någon annan!
• Med barn kommer bekräftelserna många gånger på direkten utan censurering medan vuxna kanske inte ger tillbaka alls. 
• Hur tålamodskrävande någon är, är det bara att fortsätta le, andas och ta det lugnt. Allt löser sig.
• Vuxna har mindre tålamod vad gäller genomgångar och hyfs vad gäller ”handuppräckning” eller köande för att få hjälp.
• Prestationsångesten har knappt existerat bland barnen medan den har varit påtaglig bland de vuxna. Många hade svårt med att tillåta sig vara nybörjare.

Andra reflektioner som jag har angående min praktik i övrigt är hur tacksam jag är att ha tre handledare. På pappret en men i praktiken tre. Jag har haft förmånen att få jobba på tumanhand med Både Bill, Bull och Spindeln. De alla har sina egna sätt att utföra ett och samma moment på vilket har bidragit med att jag har fått tagit del av en förmånlig bredd där jag kan plocka godisbitarna.

Sen vad gäller undervisningssituationerna har jag kanske inte tagit för mig så mycket av genomgångarna som jag borde ha gjort. Jag har inte känt någon stressande påtryckning från varken Bill eller Bull så det har varit skönt. Där är det mer krav som jag själv har lagt på mig. Vi hade planerat in tre genomgångar som jag skulle ta men av olika anledningar blev det inget av det. Jag känner att de litar på mig att jag skulle fixa det och kanske till och med göra det hyfsat bra. Dels har det hänt så mycket under praktiken att det inte riktigt funnits så många tillfället och eftersom allt även har varit nytt för mig så ville jag gärna se lite först och få lite koll på läget.

De har varit en ovanligt rörig situation i mitt privatliv under våren också som gjort att jag inte riktigt har kunnat koncentrera mig och presterat lika bra som jag har önskat. Bill och Bull är underrättade och de har varit tacksamt förstående. När vi är en så liten grupp har vi kommit varandra rätt nära och det märks snabbt om någon inte fungerar. Det har känts bra att vi har kunnat prata om tunga saker också. Jag tycker väldigt mycket om dem alla och ser fram emot att få komma tillbaka till dem. De har så fina egenskaper som jag värdesätter och inspireras av. Jag har känt mig väldigt avslappnad och till ro. Dessutom har jag fått äran att jobba med dem till sommaren också så det ser jag fram emot.

Förövrigt kommer jag utnyttja denna sommar precis som förra att inta någon slags djup tanketid där jag återigen på allvar tänker genom vad jag vill med mitt yrkesliv. Det är en del nya spår och tankar som har börjat trycka på mitt hjärta de senaste månaderna så allt känns inte lika spikrakt längre. Min praktikplats kunde inte varit mer inspirerande och lämpligare i tid. Jag har anmält mig till en kurs i migration och emigranters rättigheter som jag tänkte ta på sidan av konstfack till hösten. Får se om det kan vara något som gör mig klokare i min förvirring.

Nu ska jag baka de bästa chokladbollar jag förmår till mitt underbara järngäng!

..Mysig grupp, mysiga dagar

Lyxigare förutsättningar för en lyckad dag hade varit svåra att hitta. Igår var det jag som stod för genomgångarna. Moment stopmotion och deras tema under kulturveckan har varit identitet – Här är jag. Så vi körde också på det så klart. Tanken var att dem skulle göra någon form av presentation av sig själv. Jag hade grundat dagen innan med en kort inspirationsstund som jag beskrev tidigare med filmer från Youtube. De var väldigt bra. Kändes att polletten hade sjunkit ner lite. Jag behövde bara i princip förklara hur de skulle bära sig åt i imove för att få till det. Nu hade de dessutom redan jobbat två dagar i programmet så de var inga konstigheter.

Dagen flöt på fint och resultatet varierar från pennor till skateboardåkning och fotbollstricks.

Det märktes även på gruppen att nu har vi deras förtroende. Känns fint! Lite sorgligt också så klart när det är sista dagen tillsammans idag (i skrivande stund). Igår fick vi även en fantastisk bekräftelse från en av killarna i gruppen som enligt läraren inte lämnat in en enda uppgift färdig under hela året. Han har suttit och jobbat nonstop och fått till en schyst moppestory, var glad och gav oss massa kärlek.

Hoppas de alla har fått ut något av vår vistelse! De har i alla fall berikat min.

Imorgon är det tillbaka på kontoret som gäller med vuxenutbildning. Jag får verkligen se hela deras spann. Haft turen att komma under en väldigt fylld period. Jag tackar och tar emot.

Jag missade även två dagar förra veckan som jag tänkte ta igen lite längre fram. Det väntas troligen ett spännande samarbete med Erstadiakonin (Behandlingshem för utslagna ungdomar) som jag väldigt gärna skulle vilja delta i. Hoppas!!

Nej, nu måste jag skynda mig iväg..

Synad från topp till tå

En resa från Somalia, Ryssland och mellanöstern till övre Östermalm på mindre än 20 minuter.

Fel kläder, fel sinnesstämning, fel ork! Kanske just därför blev allt så mycket tydligare. Igår drog jag lite extra i gummibandet, för att känna av, checka läget och testa gränser. Men idag, idag var de andra signaler som nu fick luft att tränga fram. 

Kanske var det också för att idag reste jag hem själv utan Bill och Bull, iklädd en slapp liten klänning i klarblå färg kombinerat med mitt blonda rufs. Som ett upplyst litet djur på zoo iklätt Sveriges färger stod jag där i rulltrappan den långa vägen ner till perrongen. Ett tåg hade nyss anlänt så rulltrappan bredvid mig, den som går åt andra hållet var fylld av människor. Det var inte bara en blick jag mötte den resan ner.

Idag har vår sköna grupp med ungdomar jobbat vidare med sina digitala berättelser.  Jag tog tillfället i akt att förbereda dem lite inför morgondagen med stop motion. När det var dags att avrunda visade jag några inspirationsfilmer från YouTube och förklarade lite kort vad vi kommer göra. Får se om det är någon som har hunnit fått någon idé om hur dem vill göra till morgondagen? Halva gänget tog med bilder hemifrån till idag så det känns att de tycker det är roligt. Det märks också på hur tyst de sitter och jobbar så säkert kan det vara en och en annan som gärna sitter hemma och funderar lite just nu.

Mitt huvud är tomt och all inspiration bortflugen. Skönt att de regnar ute. Ska krypa ner under täcket och hoppas jag vaknar full av energi igen med alla bekymmer som bortblåsta.

God morgon!

Jag vill bara skriva och säga till er som tycker det är jobbigt att läsa mina långa inlägg. De kan jag förstå. Jag har själv svårt att läsa långa texter men jag verkar inte lyckas korta ner dem.

Att jag skriver här överhuvudtaget är helt och hållet för min egna själviska skull. Som en examinationsdel i den kurs jag läser är det ett obligatorium att blogga minst två gånger i veckan. Det kan jag verkligen bara tacka för! Annars hade jag inte skrivit ens en endaste rad misstänker jag. Men det är väldigt skönt att skriva av sig har jag märkt. Rensa upp i huvudet mellan allt bråte och damm.

Snälla klaga inte..  Ni måste inte läsa! (Förutom du då Sibban, min ”opponent”;-)

Inför kommande vecka

Efter lyckat avslut på fredagen, ett långpass i kassan på ICA, nätverkande taxifärd, en tågresa med några oväntade människomöten sitter jag här för att avrunda mitt inlägg som jag påbörjade under min resande tid på tågen.

Eftersom veckorna har sett ut som de har gjort har fix med min nya bärbara dator kommit i skymundan. Nu sitter jag här och har ca 4 härliga timmar på tåget som jag kan använda till detta. Jag har lyckats fixa sköna inställningar, rensat upp skrivbordet och fått till behagliga färger. Nu är det bara att börja bruka!

Det börjar närma sig min stora dag för egenplanerad lektion. Jag har spånat en del med Bill och Bull, kikat runt lite grann på nätet, suttit själv, tänkt och testat. Jag tror att saker och ting börjar ta form men jag är inte klar! Till veckan kommer vi delta under en kulturvecka på en skola som ligger i ett av denna stads mest segregerade områden. Temat kommer jag inte ihåg ordagrant just nu och mitt anteckningsblock har spårlöst försvunnit. (Misstänker att jag glömde det ute på skolan vid fotbollsprojektet.) Men det lyder något i stil med ”Här är jag!” eller ”Det här är min värld och här är jag!” Vi kommer ha en grupp på tio barn från, jag tror årskurs sex.

Vi kommer ha dessa barn i fyra dagar, måndag till torsdag mellan 10 – 14. Förstå vad kär jag kommer vara i dem efter de här dagarna med tanke på hur tagen jag har blivit av alla barn hittills! Att arbeta som vi gör, kommer in som pedagoger utifrån. Är inte där för att uppfostra, tjata om mössor, tuggummin eller mobiltelefoner utan vi kommer för att verka som deras assistenter. Det är barnen/ungdomarna som är proffsen och vi har äran att få arbeta med dem för att deras berättelser ska få bli hörda.

Vi inleder med två dagar digitalt berättande sedan kommer min dag, troligen stopmotion och därefter sista dagen med skapande av ljud och musik. När min dag kommer så har jag redan hunnit lära mig alla deras namn och vet något mer om dem än bara vart de bor och hur gamla dem är. Helt andra optimala förhållanden till skillnad från mina tidigare erfarenheter av lektioner inför fotbollsklassen på den enorma innerstadskolan.  Den erfarenheten har nog tyvärr tagit en del av mitt mod och jag har gruvat mig en del för lektionsmomentet efter den. Ändå på samma gång blir jag arg på mig själv för att jag känner så. Det är ju inte svårare än att bara ta nya tag, bestämma mig för att inte låta det ta överhanden vilket jag även påminner mig om. Men rätt var det är så faller jag dit ändå. Två steg fram och ett tillbak, två steg fram och ett tillbak…

Imorgon söndag är det heldag med teaterrep som gäller inför sommarens uppsättning som jag ska medverka i och där av tågresan upp till min by. Om jag lyckas tänkte jag få tid i mellanrummen (som troligen kommer bli få) montera upp en kamera och göra några provtagningar av den typen av stopmotion som jag hade tänkt att barnen ska få göra. Får se hur det blir. Sen hem och mysa lite med mor och far, kanske någon av bröderna är hemma också. Återvänder sedan tillbaka till Staden vaggandes till sömns under en filt i någon av liggkupéerna på nattåget för att vakna, pigg och fräsch på plats. Redo att korsa min livsbana med barnen.

När jag tog en paus för att bege mig till bistron för en bit energi. Slog jag mig ner hos en medelåldrig kvinna. Det visade sig så klart, påminda om det igen, så liten världen är när vi snabbt hittade gemensamma vänner trots den geografiska skillnaden det är mellan våra hemorter.

Det var nästan helt tomt i min vagn efter vi lämnat Gävle, några bekanta ansikten från byn satt tvärs över och vi nickade och hälsade i samband att de steg ombord. Jag satt nersjunken vid datorn när plötsligt ett man slog sig ner vid min sida. Något paff men positivt överraskad förtjusades jag av hans spontanitet. Det är inte ofta jag får vara med om att någon i nyktert tillstånd bara kommer fram och tar kontakt helt utan förvarning. Som sedan dessutom visar sig kunna bidra med en och annan idé i linje med mina var ju helt klockrent. Mm nu har jag fått lite nya trådar att dra i eller kanske tips till hur flätan kan flätas. Knappast sämre var utbytet i taxin – verkligen en spännande samarbetspartner inför mina stora vita moln uppe i det blå som jag önskar kunna bli verklighet en dag.

Förunderligt hur vägar bara kan korsas…

Det är normalt att vara onormal

Inleder med en summerad överblick av veckan som passerat: för att sedan följa upp med reflektioner.

Måndag

Plats: Kontoret

Aktivitet: Workshop – digitala berättelser del 1 med fler barn från Bullerbyn

Tisdag

Plats: Kontoret

Aktivitet: Workshop del 2

Onsdag

Förmiddag

”Lugn” dag på kontoret.

-       Påbörjade min egna digitala berättelse.

Eftersom det är det som vi på olika sätt jobbar med är det bra för mig själv att ha gjort en också. Nog för att jag satte ihop något dylikt inför vår första VFUredovisning så blir detta ändå något annorlunda. I vilket fall är det aldrig bortkastat att göra något två gånger. Det tillför alltid något nytt.

Eftermiddag

Seminarium med mina kära klasskamrater – fokus konflikthantering.

Torsdag

Plats: Gamla stan, Forum för levande historia.

Aktivitet: Avslutning av ett nationellt projekt vid namn Vadå Normal.

Svårt och veta hur mycket jag kan skriva utan att lämna ut någon eller något för mycket.

Grejen är att det är så fina projekt som jag får vara med och se att jag så gärna vill få dela med mig av allt. Men jag vill ändå inte röja något om det kan vara känsligt.

Beskrivning av vår del på plats:

Vår del på plats var dels en workshop där vi jobbade med frågan om, hur kan man jobba med film som ett verktyg i att motverka fördomar? Där fick ungdomarna sätta ihop en max 15sek lång film på 45 min med en slogan eller något annat slagkraftigt i anknytning till ämnet. Det kom upp fraser som ”Man är inte alltid älskad för den man är, men det borde vara så” och ”Du är inte som jag och jag är inte som du men vi är lika mycket värda ändå!”

Vår andra del var pausunderhållning – ”Most wanted” och ”spik up!” 

Most wanted = Fotad som en straffbild där innehållet på plåten är utbytt från personuppgifter till en fras kylskåpspoesi med något man vill säga.

Spik up! = Står personen framför en kamera och talar in ett ca 30sek långt budskap eller någon man vill få sagt.

Min del blev att fiska in och peppade dem vid kylskåpspoesin, såg till att de hade det trevligt i kön, småpratade och hängde helt enkelt. Sedan hjälpte jag även till vid de två tillfällen vi hade vår workshop, peppade och fanns där som en resurs.

Avslutade dagen över en öl med eftersnack tillsammans med spindeln. Behövdes efter en så intensiv dag. Skönt att bara få tillfälle att prata igenom saker och få ta del av allt stort som håller på att hända verksamhetsmässigt. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Jag njuter!

Fredag

Plats: Gamla stan, Forum för levande historia

Aktivitet: fortsättning avslutning av Vadå Normal.

Idag var jag rörd till tårar där jag stod längst bak i publiken. En teatergrupp hade ordet och dem tog med oss in i en ung tonårstjejs situation med en alkoholiserad mamma. Tjejen hade inte dykt upp på avtalad tid kvällen innan med sin pojkvän för att gå på bio. Hon hade istället varit hemma och tagit hand om sin fulla mamma. Hon hade varken ringt och ställt in eller hört av sig efteråt. Nu kom han fram till henne på skolan där hon satt försjunken i sin bok.

Till att börja med inledde dem en dialog sinsemellan där han försökte få kontakt med henne och fråga varför hon inte kommit. Hon drog till med dåliga ursäkter och tillslut rusar han ut frustrerad med orden - Om du vill göra slut kan du väll bara säga de! Hon vände sig då till publiken och frågade om råd. Direkt mötes hon av orden - Berätta sanningen! Om han bryr sig om dig kommer han att finnas där för dig. Hon fick in killen på scenen igen och börjar på att förklara. Längs med hela förloppet tog dem båda hjälp av publiken i en växelverkan mellan spel och verklighet där den andra stelna till medan den andra var ”utanför spelet”. Snyggt gjort och väldigt starkt. Det blev så påtagligt. Det märktes att vissa av dessa ungdomar som gav dem råd, de visste vad de pratade om. Jag hade en stor klump i halsen och var tvungen att bita hårt och blicka frekvent för att inte fälla tårar.

Dessförinnan hade morgonen inleddes av en inspirerande grupp blandat av människor med olika typer av handikapp, funktionsnedsättningar och deras medarbetare. Efter en del framträdanden från gruppen och tankar kring hjärnan och massa sköna funderingar kring vad som är normalt och onormalt bjöd dem in alla att själva sitta ner och skriva om vad deras hjärna var fylld av sedan fick de som vågade komma fram på scenen en efter en och dela det dem skrivit. Stämningen var fantastisk - varm och tillåtande!

När allt var över, alla var avtackade och ungdomarna hade rört sig vidare, drog järngänget på lunch. Vi satt länge och surrade. Alla var nöjda och projektet hade verkligen fått en fantastisk avslutning.

Nu sitter jag här matt och tagen. Ska plocka ihop lite på rummet för att sedan möta upp några nya sköna kontakter som jag fått från dessa dagar innan de rör sig vidare tillbaka till deras hörn av Sverige.

De är många nya frågor och tankebanor som jag fått under denna praktik. Alltifrån ordval vid små korta konversationer till större frågor kring yrkesval och utformning av mina egna drömmar och visioner för det sociala arbete jag själv vill vara en del av och bedriva. Bara som så enkla saker som hur jag känner och mår smittar. Om jag upplever att en grupp inte har energi. Varför har den inte det? Är det kanske så enkelt att jag inte behöver gå längre än till mig själv? Hur är jag? Vilken energi utstrålar jag? Eller om jag använder ord som ”bra där!” och ”schyst jobbat!” i varannan mening kommer det tappa förtroende för det jag säger. Barnet eller ungdomen kommer inte tro mig.

Jag ska för egen del träna på bra saker jag kan säga som konstruktiv kritik och ta fram Strategier för hur jag ska kunna hitta vad jag kan lyfta fram och ge feedback på.

Jag måste ta och tycka lite mer helt enkelt! Vilket är något som jag undviker medvetet i allmänhet. Jag väljer aktivt att inte tycka massa om andra människor. Vem är jag att döma? Vem är någon att döma mig? Varför är det så viktigt att tycka massa saker om allt och alla. Varför, varför, varför?

Det kom upp både i onsdags och min kursledare har nämnt det förut och jag instämmer! – JAGperspektiv! Att tala och tänka utifrån sig själv. Jag tycker om när människor är på ett vist sätt därför väljer jag aktivt själv att vara på det sätt som jag önskar att andra ska vara mot mig.

Där har jag minsann åsikter och massa tyckanden. Jag vill ha engagerade människor omkring mig. Sådana som strävar framåt, som vill saker, som vill se resultat och vill ständigt förändra saker till det bättre. Som ser möjligheter istället för hinder som drivs från sitt vackra hjärta och sin starka vilja. Som inte nöjer sig med halvtaskiga resultat utan strävar mot perfektion. Jag kommer dit Jag siktar. Jag kan bestämma mig för att njuta! Jag kan bestämma mig för att bryta att vara arg och bitter. Säger du emot mig vill jag veta att du provat först! Bara göra!

Haha nu har jag triggat upp mig ordentligt här frustrerad över alla bittra människor. De är vackra de med! Inte bitterheten men människan! Nu ska jag ut och njuta av det regniga vädret med mina nyfunna vänner!

Tack för livet!

P.s. Mitt livs längsta blogginlägg tre A4. Sorry Sibban! Min förste läsare som måste kommentera och läsa allt detta! D.s