Inför kommande vecka

Efter lyckat avslut på fredagen, ett långpass i kassan på ICA, nätverkande taxifärd, en tågresa med några oväntade människomöten sitter jag här för att avrunda mitt inlägg som jag påbörjade under min resande tid på tågen.

Eftersom veckorna har sett ut som de har gjort har fix med min nya bärbara dator kommit i skymundan. Nu sitter jag här och har ca 4 härliga timmar på tåget som jag kan använda till detta. Jag har lyckats fixa sköna inställningar, rensat upp skrivbordet och fått till behagliga färger. Nu är det bara att börja bruka!

Det börjar närma sig min stora dag för egenplanerad lektion. Jag har spånat en del med Bill och Bull, kikat runt lite grann på nätet, suttit själv, tänkt och testat. Jag tror att saker och ting börjar ta form men jag är inte klar! Till veckan kommer vi delta under en kulturvecka på en skola som ligger i ett av denna stads mest segregerade områden. Temat kommer jag inte ihåg ordagrant just nu och mitt anteckningsblock har spårlöst försvunnit. (Misstänker att jag glömde det ute på skolan vid fotbollsprojektet.) Men det lyder något i stil med ”Här är jag!” eller ”Det här är min värld och här är jag!” Vi kommer ha en grupp på tio barn från, jag tror årskurs sex.

Vi kommer ha dessa barn i fyra dagar, måndag till torsdag mellan 10 – 14. Förstå vad kär jag kommer vara i dem efter de här dagarna med tanke på hur tagen jag har blivit av alla barn hittills! Att arbeta som vi gör, kommer in som pedagoger utifrån. Är inte där för att uppfostra, tjata om mössor, tuggummin eller mobiltelefoner utan vi kommer för att verka som deras assistenter. Det är barnen/ungdomarna som är proffsen och vi har äran att få arbeta med dem för att deras berättelser ska få bli hörda.

Vi inleder med två dagar digitalt berättande sedan kommer min dag, troligen stopmotion och därefter sista dagen med skapande av ljud och musik. När min dag kommer så har jag redan hunnit lära mig alla deras namn och vet något mer om dem än bara vart de bor och hur gamla dem är. Helt andra optimala förhållanden till skillnad från mina tidigare erfarenheter av lektioner inför fotbollsklassen på den enorma innerstadskolan.  Den erfarenheten har nog tyvärr tagit en del av mitt mod och jag har gruvat mig en del för lektionsmomentet efter den. Ändå på samma gång blir jag arg på mig själv för att jag känner så. Det är ju inte svårare än att bara ta nya tag, bestämma mig för att inte låta det ta överhanden vilket jag även påminner mig om. Men rätt var det är så faller jag dit ändå. Två steg fram och ett tillbak, två steg fram och ett tillbak…

Imorgon söndag är det heldag med teaterrep som gäller inför sommarens uppsättning som jag ska medverka i och där av tågresan upp till min by. Om jag lyckas tänkte jag få tid i mellanrummen (som troligen kommer bli få) montera upp en kamera och göra några provtagningar av den typen av stopmotion som jag hade tänkt att barnen ska få göra. Får se hur det blir. Sen hem och mysa lite med mor och far, kanske någon av bröderna är hemma också. Återvänder sedan tillbaka till Staden vaggandes till sömns under en filt i någon av liggkupéerna på nattåget för att vakna, pigg och fräsch på plats. Redo att korsa min livsbana med barnen.

När jag tog en paus för att bege mig till bistron för en bit energi. Slog jag mig ner hos en medelåldrig kvinna. Det visade sig så klart, påminda om det igen, så liten världen är när vi snabbt hittade gemensamma vänner trots den geografiska skillnaden det är mellan våra hemorter.

Det var nästan helt tomt i min vagn efter vi lämnat Gävle, några bekanta ansikten från byn satt tvärs över och vi nickade och hälsade i samband att de steg ombord. Jag satt nersjunken vid datorn när plötsligt ett man slog sig ner vid min sida. Något paff men positivt överraskad förtjusades jag av hans spontanitet. Det är inte ofta jag får vara med om att någon i nyktert tillstånd bara kommer fram och tar kontakt helt utan förvarning. Som sedan dessutom visar sig kunna bidra med en och annan idé i linje med mina var ju helt klockrent. Mm nu har jag fått lite nya trådar att dra i eller kanske tips till hur flätan kan flätas. Knappast sämre var utbytet i taxin – verkligen en spännande samarbetspartner inför mina stora vita moln uppe i det blå som jag önskar kunna bli verklighet en dag.

Förunderligt hur vägar bara kan korsas…